Detta är den sjunde delen av min cancerresa, de första handlande om upptäckten, beskedet, cellgifterna del 1, cellgifterna del 2,  operationen och strålningen.

---

Min bröstcancer var HER2-positiv, det är en av de fem vanligaste formerna av bröstcancer. Det är ca 12-15% av fallen som är just HER2-postiva. För 20 år sedan var denna form ”värst i klassen” men tack vare forskning så är numera prognosen god. Behandlingen av HER2-positiva tumörceller sker genom målinriktad antikroppsbehandling. Detta sker parallellt med cellgiftsbehandlingen. I mitt fall så fick jag 17 behandlingar med antikroppar, så det pågick i 14 månader.

Efter strålningsbehandlingen, så började det sakta sjunka in att jag var färdig. Jag kände mig mentalt slut, som om jag befunnit mig i en torktumlare en längre tid. Jag hade lätt till tårar och behövde vila mycket. Jag hade ett stort behov av att prata om vad jag varit med om. Jag fick vara sjukskriven i ytterligare en månad innan det var dags att börja jobba igen.

Dessutom kände jag mig vilsen. Hittills hade jag haft ett gediget schema från januari till slutet av juli. Provtagningar, röntgen, läkarbesök och behandlingar. Men nu var det slut med det. Det som återstod var antikroppsbehandlingar var tredje vecka, ett besök på en timme. Nu skulle jag helt plötsligt klara mig själv, det fanns ingen som ständigt höll koll på mig och mina värden. Mycket märklig känsla. Jag hade ju trott att jag skulle enbart känna mig fri, men jag kände mig vilsen.

Jag kände också ett stort behov av att tacka alla som stöttat mig under min cancerresa. Jag ville göra det personligen och det som förvånade mig var att det var så känslosamt att säga: Tack, ditt stöd har betytt jättemycket för mig! Precis som nyktra alkoholister åker runt och ber om förlåtelse, på samma sätt åkte jag runt bland vännerna och sa tack. Det kändes viktigt för min läkning och för att få ett avslut av den här fasen.

I slutet av augusti var det var dags för antikroppar igen, första besöket sedan jag var klar med strålningen, då kändes det lite skönt att åka till onkologen igen. Nu skulle dom hålla lite koll på mig igen. Märklig känsla.

Första september började jag att jobba igen hemifrån, två timmar om dagen. Eftersom jag fortfarande hade kraftig hjärndimma så var två timmar lagom i början. Jag blev grymt förkyld i början på september och fick väldigt ont i huvudet och nacken. När det var dags för nästa antikroppsbehandling så berättade jag för sköterskan om huvudvärken och att jag aldrig hade upplevt något liknande. Sköterskan gick och hämtade läkaren som tyckte att vi skulle skjuta på behandlingen och att jag istället skulle gå till akuten för att träffa en infektionsläkare. Jaha. Väl på akuten togs det massor av prover, men de visade inget. Ett par dagar senare var det dags för en magnetröntgen av hjärnan. I journalen efteråt läste jag att läkaren ville utesluta metastaser i hjärnan. Läskigt! Men som tur är var det inga sådana.

Mina biverkningar från Tamoxifen, anti-östrogenet, var vid det här laget bedrövliga. Frysvallningar, värmevallningar, stela och värkande leder, hjärndimma och dålig sömn. Vaknar på natten och kan inte somna om. Men jämfört med biverkningarna från cellgifterna så är dessa uthärdliga.

Efter två månader med deltid började jag att jobba heltid igen. Detta var ett stort delmål i min process att bli återställd. Min hjärntrötthet blev bättre efter att ha fått tips om göra djupavslappning på lunchen. Tio minuter med lurar i öronen där jag lyssnade på avslappningsövningar gjorde mycket för att läka hjärnan. Nu efteråt tycker jag nog att det var lite väl snabbt att gå upp till heltid efter två månader med deltidssjukskrivning. Men jag är envis och för mig var det viktig att återgå till det normala. Att inte vara sjuk längre.

Under hösten fortsatte antikroppsbehandlingarna var tredje veckan, de enda biverkningarna jag fick var lite trötthet i ett par dagar samt att jag kände mig svullen i kroppen, som om jag samlade på mig en hel del vätska. Mot slutet av antikroppsbehandlingen så blev jag trött, fick jag utslag i ansiktet och på halsen. Det kliade på armarna och på nätterna rev jag mig själv på armarna för att det kliade så mycket.  

Den sjuttonde och sista antikroppsbehandlingen var i mars, 14 månader efter beskedet. När jag gick ut från onkologen gick jag med lätta steg. Tårarna började att rinna av lättnad. Jag log och grät samtidigt. När jag kom hem grät jag hejdlöst. Jag är färdig! Jag är färdig!

Efter antikroppsbehandlingen var det åter dags för ett läkarbesök. Jag trodde att jag skulle bli utskriven men läkaren sa att eftersom det hade varit hudengagemang, att huden hade dragits in av tumören där i början, så klassade dom min tumör som allvarligare. Så jag skulle få gå på halvårsvisa uppföljningar. Återigen tänkte jag att det är bra att dom har uppsikt över mig, så att inte allt ansvar faller på mig. Tanken på att nu var det bara jag som skulle hålla koll på om det kommer någon ny tumör är läskig.

Som belöning för denna fas, så unnade jag mig ett halsband från Skultuna. Mycket fint och den ger en känsla av seger när jag bär den!

Fler delar i min cancerresa:

• Läkningen
• Tips
• Minska risken för återfall

Tidigare delar:

• Upptäckten
• Beskedet
• Cellgifter del 1
• Cellgifter del 2
• Operationen
• Strålningen
• Antikroppsbehandlingen