Detta är den sjätte delen av min cancerresa, de första handlande om upptäckten, beskedet, cellgifterna del 1, cellgifterna del 2 och operationen.
Strålningsfasen började med ett läkarbesök på strålbehandlingsmottagningen. Läkaren berättade om hur strålningen går till samt att proverna som togs under operationen visade att det inte fanns någon tumör kvar. Allt var borta! Så skönt att få höra!
Läkaren skrev ut också ut Tamoxifen, en anti-östrogen, den blockerar upptagningen av östrogen i kroppen. Eftersom min tumör var något hormonell, så behövde jag äta Tamoxifen i 5 år! Tamoxifen ger samma biverkningar som klimakteriet dvs värmevallningar, frysvallningar, humörsvängningar, viktuppgång med mer. Blää!
Jag fick träffa en fysioterapeut i samband med läkarbesöket, han undersökte rörligheten i armen och axeln efter operationen. Det var helt okej och jag fick med mig ett träningsprogram som jag skulle göra hemma.
Jag fick även träffa en sköterska som bad mig lägga mig på en brist intill en strålningsmaskin. I den så mätte hon in kroppen och för att markera referenspunkter, så tatuerade hon in tre svarta prickar på bröstkorgen! En i mitten, strax under brösten och sen en på varje sida. Jaha, min första tatuering!
Strax före midsommar var det dags för min första strålningsbehandling. Jag skulle få strålning 23 gånger. Varje gång tog ca 5 minuter. Det började med att man fick klä av sig på överkroppen och la sig på en brist, det va viktigt att man låg helt stilla enligt den inställning som fanns på britsen. I taket fanns det ett fotografi på ett körsbärsträd i blomning, med en blå himmel i bakgrunden. Fotografiet var nog 1 gånger 1 meter. Trevligt att ligga och titta på den medans strålningskanonen dundrade och lät. Den strålade i 20 sekunder och sen bytte den vinkel och strålade i 20 sekunder till. Sen var det klart. Man fick klä på sig och åka hem. Tillbaka dagen efter. Som tur är bor vi i samma stad om behandlingen ägde rum i.
De första 10 dagarna funkade hur bra som helst, sen började biverkningarna att komma krypande. Men det visade sig vara biverkningarna från Tamoxifen, lederna började att bli stela och värka och sömnen började att bli dålig. Den biverkning som kom från strålningen var tröttheten. Helt plötsligt kunde luften gå ur och jag var tvungen att gå och vila. Hjärnan började att bli som sirap och hjärntröttheten var tillbaka. Jag blev väldigt besviken!
Jag hade ju blivit pigg igen efter cellgiftsbehandlingen och nu var jag tvungen att vila igen, orkade inte umgås med vänner eller göra något alls. Så besviken!
Efter 23 dagar med strålning så var det åter dags för ett läkarbesök. Hon frågade om biverkningar och hur jag mådde. Sen tittade hon mig i ögonen och sa: Du är färdig nu! Då började underläppen att darra. När jag kom hem tog jag mig ett rejält bryt. Jag grät av lycka och av trötthet. Äntligen klar med denna fas! Som färdig-med-strålning-present så beställde jag en mässingsfigur från Skultuna, Lilla My. Jag hade behov av ett avslut och någonting att titta på för att påminna mig om att även den här fasen var över.
Fler delar i min cancerresa:
Tidigare delar:
Mia Isaksson 
Lämna ett svar till 30. Min cancerresa – cellgifter del 1 – Mia Isaksson Avbryt svar