Detta är den fjärde delen av min cancerresa, de första handlande om upptäckten, beskedet och cellgifterna del 1.
Under tiden när jag var inlagd på sjukhuset, så började hårbotten att klia och när jag borstade håret lossnade det mer och mer hår. Jag förstod att det snart var dags att raka av mitt långa hår.
När jag duschade hemma och schamponerade håret så hände en grej. Hela luggen lossnade i handen på mig! Jag började att asgarva i duschen, känslan var så absurd. Nästa tanke var, hur ska jag få ur schampot ur håret?! Jag sköljde och sköljde och ju mer sköljde, desto mer hår lossnade det. Så där och då bestämde jag mig för att nu var det dags att klippa håret kort!
Jag engagerade hela familjen i hårklippningen, vi stod inne i badrummet framför spegeln och vi turades om att hålla i saxen. Det kändes konstigt, men inte sorgligt. Efter ett par dagar blev det opraktiskt även med det korta håret, så då åkte rakapparaten fram. Ännu en gång fick familjen vara med,
Nåt jag upptäckte med ett kalt huvud var att det kändes kallt, även inomhus. Så jag sydde flera mössor i mjukt stretchigt tyg för att värma huvudet. Av samma tyg sydde jag även skydd till picc-linen (slangen) på armen.
När det var dags för nästa omgång cellgifter så valde jag att sätta på mig peruken, ta på mig mascara (hade fortfarande ögonfransarna kvar) och sätta på mig samma kläder jag brukar ha på mig på kontoret. Rakryggat gick jag in på onkologen och med vissheten om att den här fighten ska jag klara! Failure is not an option!
Fredagar var min dag då jag fick cellgifter, var tredje vecka. Under första helgen direkt efter behandlingen kändes det för det mesta helt okej. Jag fick kortison och andra tabletter vilket gjorde att jag kände mig pigg och orkade ändå göra lite saker hemma. Ta en promenad och umgås med vänner. På måndagen efter, då slog oftast tröttheten till. Den tröttheten hade jag aldrig varit med om tidigare, den var förlamande mentalt och kroppsligt. Det var bara att lägga sig ner och vila. Det gick inte att sova bort tröttheten och det gick heller inte att äta sig pigg. Den första veckan efter cellgiftsbehandlingen kallade jag för tröttveckan, då blev det ingenting av nånting. Vecka två blev jag piggare och orkade promenera och träna en del stryka. Tredje veckan var jag som vanligt igen.
Efter den tredje omgången cellgifter så gjordes det en ny röntgen av bröstet. Jag hade själv känt att tumören krymt så jag såg verkligen framemot svaret. Röntgensvaret kom per brev. ”Man ser att tumören i bröstet nästan försvunnit. Detta talar för en bra behandlingsrespons”. Så underbart, en sån lättnad!
För varje omgång av cellgifter blev jag mer och mer sliten. Det var som att bli golvad varje gång men med viljans hjälp så reste jag mig upp igen. Tröttveckan blev längre och längre. Biverkningarna blev fler och fler.
Som mest hade jag 27 olika biverkningar samtidigt. Hjärntröttheten var jobbig, känslan av att inte orka något. Är uttråkad och rastlös men orken finns inte. Frustrerande!
Inför sista omgången av cellgifter var jag sopslut! Jag orkade inte ta på mig peruken och åkte till sjukhudet i mysbyxor. När jag rabblade upp alla biverkningar jag hade, började tårarna att rinna. Jag bad sköterskan om att få slippa den sista omgången, att få stå över. Hon gick och pratade med läkaren och hen tyckte att den sista omgången av cellgifterna skulle tas. Jaha, det var bara att bita ihop och sätta igång.
När behandlingen var klar så var det dags att ta bort picc-linen för gott. Vilken känsla när den långa slangen drogs ut ur armen! Seger!
Som person är jag en sån som biter ihop. Jag biter ihop så länge det krävs och när det är färdigt så bryter jag ihop. När jag kom hem från sjukhuset lade jag mig på sängen och unnade mig ett rejält bryt. Jag grät och grät och grät. När familjen kom för att titta till mig så fick jag ur mig: Jag är färdig! Jag är färdig! Då förstod familjen att allt är som det ska och de lämnade mig ifred för att fortsätta gråta.
Jag har valt att se på min cancerresa som ett projekt, där jag är projektledaren. Jag har delat upp projektet i olika delar med tydliga delmål. Slutmålet är att bli helt återställd! Att bli färdig med cellgifterna var ett delmål. När man har nått sina delmål så ska man självklart fira! Så för att fira att jag var färdig med cellgifterna bestämde jag mig för att unna mig något jag aldrig skulle unna mig i vanliga fall. Jag klurade ett tag och bestämde mig sen för att beställa hem ett brickbord från Svenskt tenn! Vilken känsla när det kom hem och jag fick sätta det i vardagsrummet bredvid soffan! Den tyngsta delen av resan var nu avklarad!
Fler delar in min cancerresa:
Tidigare delar:
Mia Isaksson 
Lämna en kommentar