Detta är den tredje delen av min cancerresa, den första handlande om upptäckten och andra om beskedet.

---

Inför det första besöket hos onkologen kom det ett brev med information om tid och plats. Där stod även ”Ta gärna med en anhörig”. Den meningen är inte rolig! Min man hade redan fått ett sådant brev för några år sedan, han hade då hudcancer. Allt gick bra den gången. Så våra barn har vuxit upp med att bägge föräldrarna har haft cancer. De har blivit härdade!

Väl på onkologen fick jag äntligen veta mer om behandlingen. Det skulle först bli cellgifter, sedan operation och strålning. Sen hade de inte bestämt sig för om jag skulle få en efterbehandling med antikroppar eller inte. Hela samtalet spelade jag in på mobilen, det är helt omöjligt att komma ihåg vad de säger, och många av orden är som på grekiska. Jag hade samlat på mig ett gäng frågor som jag ställde, jag gillar fakta och jag gillar att ha koll på läget. Under samtalets gång berättade jag för läkaren och sköterskan att jag såg det här som ett gupp längs vägen, att jag ska bli helt återställd. Då sa sköterskan att den inställningen kommer att vara en stor hjälp under resans gång. ”Det här är nåt som jag bara ska ta mig igenom”, sa jag.

Läkaren berättade att cellgiftsbehandlingen skulle börja redan på fredag, två dagar senare. Eftersom de upptäckt en förändring även i det andra bröstet, så ska det bli en ny koll hos Bröstmottagningen dagen efter. Jaha, tänkte jag, jag orkar inte tänka på det också. Förutom ultraljudet så skulle jag få en picc-line på torsdagen. En picc-line är en tunn lång plastslang som förs in i armen och hela vägen in till den stora hålvenen före hjärtat. Jag blev sjukskriven heltid från och med dagen då jag besökte onkologen för första gången. Och med tanke på hur mycket provtagningar och sjukhusbesök det blev, så var det som att få ett nytt heltidsjobb.

På fredagen började cellgiftsbehandlingen. 18 dagar efter första besöket på bröstmottagningen då jag fick beskedet, bröstcancer. Eftersom det var pandemi, fick jag inte ta med någon anhörig till behandlingen, det första läkarbesöket på onkologen var ett undantag. Den första cellgiftsbehandlingen tog 5 timmar, därefter skulle det bara ta 3–4 timmar per gång. Jag hade laddat med mackor, matlåda och vatten. Jag hade googlat vad man ska äta och inte äta när man har cancer. På nätet så går fakta och åsikterna isär. För att vara på den säkra sidan, så valde jag att utesluta allt socker, gluten och mejeriprodukter. Kan jag hjälpa till på något sätt, så tänker jag göra det.

Jag fick börja med ett stort gäng tabletter, bland annat kortison. Tabletterna skulle förhindra vissa biverkningar och även illamående. Under den sista delen av cellgiftsbehandlingen fick jag ha på mig fryshandskar. Tänk dig stora skidhandskar som är gjorda av gelé och som varit i frysen. Jag fick sitta med handskarna på i en hel timme och det värkte och värkte. Det var svårt att tänka på nåt annat än värken i händerna. Syftet med handskarna var att skydda fingrarna och naglarna från cellgifterna. Mina naglar blev gula och sköra i alla fall med tidens gång.

När jag kom hem från cellgiftsbehandlingen såg jag att det hade kommit ett blomsterbud. En jättestor och fin bukett från kollegorna på jobbet. Fint att dom tänker på mig!

Dagen efter behandlingen kändes allt som vanligt och jag gick 45 minuter på löpbandet. Jag hade bestämt mig för att träna så mycket jag bara orkade under tiden jag var sjuk. Några av de faktorer som hjälper till att klara av resan, både fysiskt och psykiskt, är träning och näringsrik kost och det är något som jag kan påverka själv.

På måndag var det dags för magnetröntgen av hjärtat. Tydligen är en av biverkningarna att man kan få problem med hjärtat. Nej, tack! Sedan ett besök hos perukåterförsäljaren. Halvspännande och halvläskigt! Eftersom jag visste att jag skulle tappa håret, vanligtvis 10–12 dagar efter första cellgiftsbehandlingen, så var det lika bra att beställa en peruk på en gång. Jag valde en peruk som påminde om mitt eget hår, men som inte var lika långt.

De biverkningar som dök upp första veckan var: öm i huden, öm i munnen, svamp på tungan, öm i lymfkörtlarna på halsen, pirrar i benen på eftermiddagarna och kvällarna, trött och måste vila efter varje aktivitet, allmänt låg på energi. Har inget illamående och äter som vanligt. Jag vet att kroppen behöver energi för att klara fighten, så jag äter så som jag brukar, på de tider jag brukar. Även om jag inte alltid är hungrig, så jag ser jag till att få i mig maten.

Läkaren hade sagt att jag måste vara uppmärksam på om jag får feber. 38 grader eller mer, då måste jag höra av mig direkt. Mellan sju och tio dagar efter en cellgiftsbehandling är immunförsvaret som lägst, så då får man vara extra uppmärksam, tvätta händerna noga och undvika att få sår.

På söndagen, dag 10 efter första behandlingen började jag att känna mig frusen. Kollade febern på kvällen och den var bara 37,9 så jag tänkte att det kanske går över till imorgon bitti. Men på måndag morgon hade jag 38,2 i feber, så då ringde jag in till onkologen. Medan jag väntade på att de skulle ringa upp så fick jag skjuts upp till provtagningen på sjukhuset. När jag hade tagit prover och åkt hem, så ringde de upp från onkologen. Jag skulle visst få åka in dit. Jag tog med mig iPaden och hörlurar för jag tänkte att det kanske blir en del väntande.

När jag kom dit visade det sig att dom skulle lägga in mig. Va?! Jag fattade ingenting. Varför då? Läkaren förklarade att jag hade fått neutropeni. Värdet på de vita blodkropparna var lågt och jag hade fått en infektion i kroppen. Om man inte får stopp på det hela kan man få sepsis, blodförgiftning. Den delen sa de inget om, utan sa att jag behöver vara kvar på sjukhuset för observation. Jag fick ett eget rum med full service, all inclusive inklusive antibiotika.

Jag valde att se på det hela som om jag bodde på hotell, jag var på tjänsteresa i mitt nya jobb. Det gjorde det hela mera begripligt och hanterbart. Min man fick lämna av en väska med kläder och en necessär till sköterskorna, som sedan gav det till mig. Min chef var och lämnade av en stor present som innehöll nötter, jordgubbar, blåbär, bubbelvatten, korsordstidning, bok och olika hudvårdsprodukter. Det förstärkte min känsla av att bo på hotell!

Förutom antibiotika så fick jag även sprutor i magen som skulle stimulera produktionen av de vita blodkropparna, det här skulle jag få fortsätta med under hela cellgiftsbehandlingen. Så det var bara att lära sig, att ge sig själv sprutor i magen, allt för att slippa besöka hotellet igen.

På torsdag eftermiddag fick jag åka hem igen! Hem ljuva hem! De första två veckorna av cellgiftsbehandlingen hade varit händelserika.   

Fler delar in min cancerresa:

• Cellgifter del 2
• Operationen
• Strålningen
• Antikroppsbehandlingen
• Läkningen
• Tips
• Minska risken för återfall

Tidigare delar:

• Upptäckten
• Beskedet
• Cellgifter del 1