Detta är det andra inlägget om min cancerresa. Anledning till att jag valt att berätta om den, är min förhoppning att den ska hjälpa någon som själv går igenom en cancerresa eller har en vän, släkting eller kollega som gör det.

---

Första måndagen på det nya året. Klockan 10:15 var det dags för mitt besök på Bröstmottagningen för att undersöka knölen. Eftersom det var coronatider så fick jag åka ensam till sjukhuset.

Besöket inleddes hos överläkaren som undersökte brösten. Därefter mammografi och sen ultraljud. Det var inte många minuters väntan mellan de olika delarna. Lite som löpande band. Bra med kort väntan. De övriga besökarna är också tysta och spända. Besöket avslutades hos överläkaren igen som säger utan att tveka, det är bröstcancer! Jag tittade på honom och kände hur ögonbrynen åkte upp långt i pannan. Så det är min tur nu. Bröstcancer.

Läkaren kunde inte säga vilken sorts cancer det är, men de har tagit prover. Tyvärr tar det tid att få svar på proverna, så nästa besök blir först om 10 dagar. Det läkaren kunde säga, var att det blir operation och att tumören är 27 mm lång.

Jag tänkte att jag måste hålla ihop, inte bryta ihop nu. Jag måste hem. Jag måste köra hem. När jag klev in i hallen hemma bröt jag ihop. Jag grät så jag skakade. Min man kom och höll om mig. Det är cancer, sa jag och grät ännu mer.

Efter att ha berättat för familjen om beskedet så valde jag att skicka meddelanden till övriga släktingar och vänner. Det känns som om jag tillfälligt punkterar alla när jag berättar. Alla blir ledsna. Det är inget roligt. Det suger att göra folk ledsna!

Jag valde att inte googla något om bröstcancer eftersom jag inte visste vilken sorts cancer det var. Tänkte att det kommer nog bara att ge ännu mera näring åt hjärnspökena. Det är tillräckligt mycket tankar som snurrar ändå.

Ett par dagar senare fick jag två stora blombuketter levererade till dörren. Det kändes fint. Jag blir glad och ler varje gång jag passerar den ena i hallen och den andra i vardagsrummet.

Det jobbigaste efter beskedet är alla funderingar kring behandlingen… Hur ska det bli? Kommer jag att få cellgifter? Hur kommer jag att må? Ska jag jobba nåt under våren? Kommer jag att tappa håret? Tankarna snurrar dag som natt. Det är 10 långa dagar till nästa besök hos läkare.

Jag försöker att leva som vanligt, äta bra mat och träna. För jag inser att jag behöver vara stark både fysiskt och mentalt för att ta mig an den här resan. Eftersom det är pandemi så jobbar jag hemifrån, och det är bara skönt att jobba och att fokusera på något annat.

Nu gör det ont i bröstet, knölen måste trycka på nån nerv. Märker också att knölen har vuxit mycket sedan förra veckan. Inte bra.

Tillbaka hos läkaren på Bröstmottagningen så berättar han att tumören är HER2-positiv och att den var lätt aggressiv (snabbväxande). Precis som jag redan märkt. Den verkar inte ha spridit sig till lymfkörtlarna. Något positivt i alla fall. Hur behandlingen ska bli, det ska jag veta på nästa möte hos onkologen, då nästa fas börjar. Nu blir det ytterligare en veckas väntan med tankar som snurrar.

---

Läs även de andra delarna i min cancerresa:

• Cellgifter – del 1
• Cellgifter – del 2
• Operationen
• Strålningen
• Antikroppsbehandlingen
• Läkningen
• Tips
• Minska risken för återfall

Tidigare delar:

• Upptäckten
• Beskedet